En riktad pik (välkommen till Göteborg)

Att i skrivande stund vara frustrerad på Sveriges mentalitet och skriva om just

denna resulterar högst troligt i en sågande text som inte skulle ha sett likadan ut

när frustrationen lagt sig. Men just nu pyr den – jag ska dock göra mitt yttersta

för att inte bli alltför hård. En bitter uppriktighet och provokation kan du dock

räkna med. För vad gick egentligen fel? Eller har det alltid varit såhär?

 

Det är ett faktum att vi människor bedömer och dömer varandra hejvilt. Jag

själv påstår mig inte vara oskyldig gällande detta. Hur väl man låter sig styras

av domen man fällt skiljer sig dock beroende på vem man analyserar. Utifrån

egna erfarenheter är det dock tydligt att det är huruvida en person uppfyller krav

och ideal som styr. I Göteborg är det nästan alltid samma krav; så fort man ser sig

omkring tror man att man har multiseende. 

 

Hur diskret man är med sin indelning kan vara en fråga om smidighet – att man

inte viskar med kompisen och synkroniserat vänder blicken mot personen man

precis dömde. Jag lägger dock min röst på att mycket handlar om att maturitet

och självkänsla brister, vilket leder mentaliteten dit den är idag. Vi vänder mer

än gärna kappen efter vinden där den egna åsikten förminskas i och med grupp-

dynamiken, då gruppen i mångt och mycket verkar behöva tycka likadant.

 

Visst är det normalt att man i en grupp måste hitta sin roll och anpassa sig till viss

del. Önskvärt är dock att bedömningen utgår ifrån personlighet och acceptans så

att man vågar vara sig själv. Utifrån egna erfarenheter med min nuvarande klass,

"drömdalen" och Göteborgs stad som praktexempel är det dock inte så. Status är

oerhört viktigt i alla lägen, märkeskläder är självfallet ett plus i kanten, sen är det

bra att inte ta alltför mycket plats – det vore ju fruktansvärt att sticka ut. Sist men

inte minst får man inte glömma att den egna gruppen är bäst, vilket är ganska lätt

hänt då gruppdynamiken är stark. Självinsikten sviker också då vissa verkar leva

i tron om att samtliga mer än gärna skulle betjäna somliga med tropiska frukter

och fläktande palmblad.

 

Det är så himla synd och inte minst löjligt att vi människor ska gruppera oss och

stänga ute den ena och den andra. Än sorgligare är att hat sprider hat, när allting

de flesta nog egentligen vill sprida är kärlek och glädje. Jag är en av dessa, men

här sitter jag och sprider hat, trots att det i någons ögon kanske skulle kunna ses

som befogat. För i ärlighetens namn är det svårt att inte känna irritation och en

längtan att fly Sverige illa kvickt. När många av oss placerar människor i fack

för att sedan vrida om nyckeln drar vi en linje och skapar tydliga "vi" och "dem".

Varför gör vi så när vi kan verka för gemenskap istället för motsättningar? Trots

våra olikheter borde vänlighet, respekt och mognad vara det minsta vi kan begära

av varandra.

Follow
Kategori: Allmänt, Tankar; Taggar: Debatt, Journalistik, Krönika, Mentalitet, Pik, Provocerande, Provokation, Satir, Tankar, Text, Åsikt;

TACK FÖR ALLT, PARIS

Idag fick jag för mig att kolla igenom min blogg ända från starten i oktober år 2013. När jag kollade igenom inläggen under juni det här året var det inte mycket att scrolla igenom, och jag kände att det saknades ett tackinlägg; ett tack till läsåret i Paris. Dels för att liksom sluta cirkeln och dels för att jag är så jäkla tacksam över allt som haft med året att göra. Det är först nu jag inser hur mycket jag saknar ALLT så mycket – jag skulle kunna såga Göteborg och prisa Paris tusen gånger om. Syftet med det här inlägget är dock inte att klanka ned på vår lilla, och trots allt fina, stad, det kommer nog faktiskt i ett annat inlägg. Nu vill jag bara säga TACK till alla underbara människor, elever som lärare som parisare, som gjort året fantastiskt. TACK för att jag fått leva, plugga och till och med praktisera i PARIS i 10 hela månader. Jag har fått träffa så många nya människor och varit med om oerhört mycket; obehagliga människor och sjuka upplevelser, men även helt otroliga sådana. Jag blev precis färdig med en lång anteckning där jag försökt skriva ned allt som varit en del av mitt Parisår, människor jag träffat, specifika minnen och enkla vardagligheter. Det mesta är endast för mina egna samt mina närmstas ögon, men oavsett hur mycket jag berättar kommer man som utomstående aldrig förstå hur fantastiskt året faktiskt har varit. Det är obeskrivligt, och även detta blogginlägg blev ett misslyckande då jag trots mina lovord inte kan få fram mina exakta känslor kring detta. Jag kan väl åtminstone säga att minst 90, om inte 100, procent av SSP:arna gick in i en mer eller mindre djup depression efter att ha kommit hem – efter att ha lämnat Paris. Jag låter det tala för sig självt och säger återigen TACK till Paris och det bästa året i mitt liv
 
Två reposts från Paris.
Follow

Liknande inlägg

Djup

Ligger i sängen och lyssnar på riktigt bra musik i min ensamhet. Tre ingredienser som behövs för att man ska börja fundera på allt mellan himmel och jord. Bland annat att det bara är drygt fem veckor kvar tills skolavslutning, vilket både är helt underbart och sorgligt. Glada elever som äntligen får vila ut och uppleva ännu en fantastisk sommar. Elever som ses om några månader igen. Men inte jag. För mig blir uppehållet mycket längre än ett sommarlov, och jag ger mig av om bara några månader. Ett helt år är jag borta. Inte så himla länge, det går ju fort, tänker jag oftast, men det är inte direkt en kort period och så mycket händer på ett år. Kan inte riktigt placera mina känslor kring detta... Känner mig glad, exalterad och otroligt tacksam över möjligheten och att jag faktiskt ska studera utomlands i ett år, samtidigt som jag känner en slags tomhet och sorg över att lämna allting för ett år. Vänner, familj, mina djur, Hvitfeldtska och fotbollen/laget... Alla småsaker som ingår i min vardag. Det finns sååå mycket jag kommer sakna! Och tänk om jag hamnar i en värdfamilj jag inte trivs i? Eller i ett sämre fotbollslag än det jag spelar i här hemma? Att lämna fotbollen här i Sverige känns oavsett vilket som en så dålig tajming nu när vi verkligen har fått riktigt bra tränare till vårt lag... 
 
Jag halvdeppar framförallt över det faktum att mina studier sätts lite ur spel och att jag kanske inte kommer tillbaka till min klass i trean. Jag kanske inte ens hamnar på affärsprogrammet då... Jag läser ju trots allt ekonomi inriktning ekonomi i Paris. Men affärsprogrammet är ju det jag vill gå på, det har verkligen sina fördelar med praktik samt möjlighet till ett stipendium jag redan spänt ögonen på. Och jag vill definitivt komma tillbaka till samma klass istället för att börja om på ruta ett igen; i en ekonomiklass som då gått tillsammans i två år och som har andra studiehandledare än de jag har nu. För jag vill verkligen inte lämna klassen redan i ettan för att aldrig mer komma tillbaka, men om det blir så kan jag inte veta förrän mitt år är förbi...

Ett djupare inlägg dehär, men kände att jag behövde skriva av mig lite. Tänker på detta rätt så ofta... När jag sitter på bussen till skolan kretsar dessa tankar runt i mitt huvud då och då. Med musik i lurarna medan man åker buss en tidig morgon är det lätt hänt. Något som dock är otroligt kul är att Anna från min klass kanske också kommer in! Isåfall kommer vi att bo och gå på SSP tillsammans under året vilket är dröm!
Follow