En riktad pik (välkommen till Göteborg)

Att i skrivande stund vara frustrerad på Sveriges mentalitet och skriva om just

denna resulterar högst troligt i en sågande text som inte skulle ha sett likadan ut

när frustrationen lagt sig. Men just nu pyr den – jag ska dock göra mitt yttersta

för att inte bli alltför hård. En bitter uppriktighet och provokation kan du dock

räkna med. För vad gick egentligen fel? Eller har det alltid varit såhär?

 

Det är ett faktum att vi människor bedömer och dömer varandra hejvilt. Jag

själv påstår mig inte vara oskyldig gällande detta. Hur väl man låter sig styras

av domen man fällt skiljer sig dock beroende på vem man analyserar. Utifrån

egna erfarenheter är det dock tydligt att det är huruvida en person uppfyller krav

och ideal som styr. I Göteborg är det nästan alltid samma krav; så fort man ser sig

omkring tror man att man har multiseende. 

 

Hur diskret man är med sin indelning kan vara en fråga om smidighet – att man

inte viskar med kompisen och synkroniserat vänder blicken mot personen man

precis dömde. Jag lägger dock min röst på att mycket handlar om att maturitet

och självkänsla brister, vilket leder mentaliteten dit den är idag. Vi vänder mer

än gärna kappen efter vinden där den egna åsikten förminskas i och med grupp-

dynamiken, då gruppen i mångt och mycket verkar behöva tycka likadant.

 

Visst är det normalt att man i en grupp måste hitta sin roll och anpassa sig till viss

del. Önskvärt är dock att bedömningen utgår ifrån personlighet och acceptans så

att man vågar vara sig själv. Utifrån egna erfarenheter med min nuvarande klass,

"drömdalen" och Göteborgs stad som praktexempel är det dock inte så. Status är

oerhört viktigt i alla lägen, märkeskläder är självfallet ett plus i kanten, sen är det

bra att inte ta alltför mycket plats – det vore ju fruktansvärt att sticka ut. Sist men

inte minst får man inte glömma att den egna gruppen är bäst, vilket är ganska lätt

hänt då gruppdynamiken är stark. Självinsikten sviker också då vissa verkar leva

i tron om att samtliga mer än gärna skulle betjäna somliga med tropiska frukter

och fläktande palmblad.

 

Det är så himla synd och inte minst löjligt att vi människor ska gruppera oss och

stänga ute den ena och den andra. Än sorgligare är att hat sprider hat, när allting

de flesta nog egentligen vill sprida är kärlek och glädje. Jag är en av dessa, men

här sitter jag och sprider hat, trots att det i någons ögon kanske skulle kunna ses

som befogat. För i ärlighetens namn är det svårt att inte känna irritation och en

längtan att fly Sverige illa kvickt. När många av oss placerar människor i fack

för att sedan vrida om nyckeln drar vi en linje och skapar tydliga "vi" och "dem".

Varför gör vi så när vi kan verka för gemenskap istället för motsättningar? Trots

våra olikheter borde vänlighet, respekt och mognad vara det minsta vi kan begära

av varandra.

Kategori: Allmänt, Tankar; Taggar: Debatt, Journalistik, Krönika, Mentalitet, Pik, Provocerande, Provokation, Satir, Tankar, Text, Åsikt;
Emma:

Word!
Du är för bra!

Kommentera inlägget här: