Now I'm living moments for a lifetime





Follow

Och ett nytt läsår börjar...

Just nu är jag galet avundsjuk på alla de nya elever som börjar skolan imorgon. Yeah, you heard me, jag är avundsjuk på de som ska BÖRJA skolan. Det skulle iochförsig kunna vara lite logiskt med tanke på att jag själv redan börjat, men det är ännu rimligare än så. Minst 60 stycken elever har sitt livs bästa år i Paris framför sig; ett år jag själv ser tillbaka på med ett stort leende på läpparna, men likaså med en minst lika stor saknad. Många av de nya eleverna kom till ett soligt Paris först igår. Samma dag fick de träffa varandra samt sina värdfamiljer för allra första gången, och idag får de spendera tid med sin blivande familj som dessutom visar dem närområdet och vägen till skolan. Jag kan nästan känna deras nervositet som troligtvis mestadels gått över till längtan efter att få utforska allt, lära känna sin egen värdfamilj. Och jag önskar så att jag också fick uppleva detta igen, men så är inte fallet. Så jag vill egentligen bara "take a walk down the memory lane" och återigen skriva om Paris nu när de nya eleverna upplever vad jag upplevde förra året. En liten fågel viskade trots allt i mitt öra och sade att några av er åtminstone kikat in på min blogg, sen är jag ju faktiskt lite Parisbesatt också.
Så, i det subjektiva ordets namn är ju Paris är världens bästa stad vilket gör att ni alltid kommer ha nya platser att utforska och upptäcka samt nya människor att träffa. Sedan utgör såklart eleverna en väldigt stor del av året på SSP, men jag är säker på att det blir en grupp sjukt öppna, smarta, glädjespridande och mogna människor precis som förra året. Lärarna finns det inte mycket negativt att säga om; de är personligen de bästa jag någonsin har haft, sedan har var och en dessutom flera underbara karaktärsdrag. Ni kommer troligtvis störa er på somliga fransmän på skolan som tränger sig före i kön till matsalen samtidigt som ljudnivån sträcker sig över 110 decibel, men det kanske är överkomligt då ni kanske lär känna några av dem. Livet utanför ligger i era händer och i princip alla vägar finns att gå. Ni kommer skapa extremt många minnen, mer eller mindre kompletta, från Paris alla hörn; kvällar vid Seine och Canal St Martin, glittrande eiffeltorn, picknickar i olika parker, obehagligt folk i metron, på RER:en eller på T2:n, den eviga resvägen från och till La Défense, att bara strosa runt i Paris och upptäcka nya, vackra platser (samt välja era favoriter), konserter, festivaler, PSG-matcher och andra evenemang, utgångar och sena nätter, musik som alltid kommer tillhöra Parisåret och så mycket, mycket mer. Jag säger bara GRATTIS, ni har allting framför er – världens bästa år.
Vi kommer alltid ha Paris – Ni kommer alltid ha Paris.
Bild tagen av Lovisa
Follow

Liknande inlägg

TACK FÖR ALLT, PARIS

Idag fick jag för mig att kolla igenom min blogg ända från starten i oktober år 2013. När jag kollade igenom inläggen under juni det här året var det inte mycket att scrolla igenom, och jag kände att det saknades ett tackinlägg; ett tack till läsåret i Paris. Dels för att liksom sluta cirkeln och dels för att jag är så jäkla tacksam över allt som haft med året att göra. Det är först nu jag inser hur mycket jag saknar ALLT så mycket – jag skulle kunna såga Göteborg och prisa Paris tusen gånger om. Syftet med det här inlägget är dock inte att klanka ned på vår lilla, och trots allt fina, stad, det kommer nog faktiskt i ett annat inlägg. Nu vill jag bara säga TACK till alla underbara människor, elever som lärare som parisare, som gjort året fantastiskt. TACK för att jag fått leva, plugga och till och med praktisera i PARIS i 10 hela månader. Jag har fått träffa så många nya människor och varit med om oerhört mycket; obehagliga människor och sjuka upplevelser, men även helt otroliga sådana. Jag blev precis färdig med en lång anteckning där jag försökt skriva ned allt som varit en del av mitt Parisår, människor jag träffat, specifika minnen och enkla vardagligheter. Det mesta är endast för mina egna samt mina närmstas ögon, men oavsett hur mycket jag berättar kommer man som utomstående aldrig förstå hur fantastiskt året faktiskt har varit. Det är obeskrivligt, och även detta blogginlägg blev ett misslyckande då jag trots mina lovord inte kan få fram mina exakta känslor kring detta. Jag kan väl åtminstone säga att minst 90, om inte 100, procent av SSP:arna gick in i en mer eller mindre djup depression efter att ha kommit hem – efter att ha lämnat Paris. Jag låter det tala för sig självt och säger återigen TACK till Paris och det bästa året i mitt liv
 
Två reposts från Paris.
Follow