Tack Jenny

Japp, jag tackar mig själv något enormt. 

Varför? För att jag bloggade om mina dagar under Parisåret. Det är så jäkla härligt att läsa igenom allt. Extremt illa att jag alltid sysslosätter mig med detta på nätterna dock. Räknar alltid ut hur många timmars sömn jag får innan jag lägger mig, och nio timmar har nu blivit sex. Slutsatsen alla bör dra är ju då att jag bör sova; men visst har jag försökt. Visserligen bara en gång, men det är ju fullt logiskt att det inte går. För det första blir man pigg av ljuset från mobilskärmen. För det andra sätts hjärnan mer eller mindre på högvarv; den är inte direkt inaktiv s'att säga. 

Och bara för att jag började läsa igenom gamla Parisinlägg kände jag för att skriva ett blogginlägg. Igen. Ni ser ju mönstret. Och blir jag tröttare av det? Nej. Ska jag ändå försöka sova nu? Ja. 

Önska mig lycka till, det önskar iallafall jag mig själv. Som svar på det tackar jag även mig själv, igen.

Kvällspicknick med Håkans mer eller mindre ljuva toner från Ullevi // post bad i Hovås med lite fina vänner