Ligger i sängen och lyssnar på riktigt bra musik i min ensamhet. Tre ingredienser som behövs för att man ska börja fundera på allt mellan himmel och jord. Bland annat att det bara är drygt fem veckor kvar tills skolavslutning, vilket både är helt underbart och sorgligt. Glada elever som äntligen får vila ut och uppleva ännu en fantastisk sommar. Elever som ses om några månader igen. Men inte jag. För mig blir uppehållet mycket längre än ett sommarlov, och jag ger mig av om bara några månader. Ett helt år är jag borta. Inte så himla länge, det går ju fort, tänker jag oftast, men det är inte direkt en kort period och så mycket händer på ett år. Kan inte riktigt placera mina känslor kring detta... Känner mig glad, exalterad och otroligt tacksam över möjligheten och att jag faktiskt ska studera utomlands i ett år, samtidigt som jag känner en slags tomhet och sorg över att lämna allting för ett år. Vänner, familj, mina djur, Hvitfeldtska och fotbollen/laget... Alla småsaker som ingår i min vardag. Det finns sååå mycket jag kommer sakna! Och tänk om jag hamnar i en värdfamilj jag inte trivs i? Eller i ett sämre fotbollslag än det jag spelar i här hemma? Att lämna fotbollen här i Sverige känns oavsett vilket som en så dålig tajming nu när vi verkligen har fått riktigt bra tränare till vårt lag... 

 

Jag halvdeppar framförallt över det faktum att mina studier sätts lite ur spel och att jag kanske inte kommer tillbaka till min klass i trean. Jag kanske inte ens hamnar på affärsprogrammet då... Jag läser ju trots allt ekonomi inriktning ekonomi i Paris. Men affärsprogrammet är ju det jag vill gå på, det har verkligen sina fördelar med praktik samt möjlighet till ett stipendium jag redan spänt ögonen på. Och jag vill definitivt komma tillbaka till samma klass istället för att börja om på ruta ett igen; i en ekonomiklass som då gått tillsammans i två år och som har andra studiehandledare än de jag har nu. För jag vill verkligen inte lämna klassen redan i ettan för att aldrig mer komma tillbaka, men om det blir så kan jag inte veta förrän mitt år är förbi...

Ett djupare inlägg dehär, men kände att jag behövde skriva av mig lite. Tänker på detta rätt så ofta... När jag sitter på bussen till skolan kretsar dessa tankar runt i mitt huvud då och då. Med musik i lurarna medan man åker buss en tidig morgon är det lätt hänt. Något som dock är otroligt kul är att Anna från min klass kanske också kommer in! Isåfall kommer vi att bo och gå på SSP tillsammans under året vilket är dröm!